Stamning
Anslagstavlan
Almanacka
Internationella stamningsdagen
2004 Intern. år för barn som stammar
Världskongress
Nordiskt samarbete
Internationellt samarbete
Terapier
Hjälpmedel
Diskussioner, chat mm
Material
Artiklar
Kända personer som stammar
SSF
Lagar
Länkar
Forskning
SSR
Tänkvärda ord
Kontakta mig
Startsidan
Nordiska 2006
Kunskapstest

Rapport från världskongressen i Perth, Australien, februari 2004

Här följer ett första utkast av min reseberättelse. Nya bilder lägger jag till när jag hinner. Kan också bli ett och annat tillägg. Enjoy!

Länkar till bildsidor från förra världskongressen finns här.

OBS: om du tänker använda dig av denna text och bilderna ska du ta kontakt med mig först!

To-fr 12-13 feb

 Jag lämnade min varma säng 0300 för att åka genom snön till flygplatsen med en inflammation i munnen där en tand nyss hade blivit utdragen. 30 timmar senare, helt slut efter att inte kunnat sova och med fötter dubbelt så stora, anlände jag till ett ”något kyligt” Perth, som de sa, bara lite över 20 grader. (Två dagar senare var det 40 grader, vilket var ”mer normalt”.) På flygbussen till hotellet satt det redan ett gäng stammare som jag kände sedan tidigare. Det kändes skönt att fräscha upp sig, bli bjuden på middag av gamla vänner (fisk!), och sedan äntligen uppsöka sängen. 

På morgonen åt jag en underbar frukost med mycket frukt. Det jag inte visste var att det inte ingick i hotellpriset, utan kostade 150 kr! Fick också senare veta att min rumskompis inte dök up, så att jag fick betala för hela rummet själv (1000 kr per natt!), så man lär sig ännu en gång att kolla upp allt en extra gång. Därefter gick jag och shoppade och fick lite sol, för det skulle jag inte få chans till under den närmaste veckan. Hatt, solfaktor, vykort och present till dottern var det enda jag behövde. I samma område träffade jag en utställare som berättade om Dianetics. En lära som får en att stressa av och fokusera på det som är verkligen viktigt. Det har tydligen hjälpt folk att bli friska från sjukdomar, må bättre psykiskt och hjälpt många funktionshindrade att se ljuset igen. Han ville nu komma in på ”stamningsmarknaden”och blev helt förvånad när jag sa att en världskongress fanns på ett stenkast avstånd!

Lö-sö 14-15 febr: ISA möte

På ISA mötet gick man igenom verksamheten. ISA når ut till så gott som hela världen och sex nya organisationer har anslutet sig. Även en person i ett land där ingen stamningsorganisation finns kan bli ”Special Friend”. 

Viktigt att inse är att stamning inte prioriteras i 50% av världen, där krig, svält och fattigdom är vardagen. En CD har framtagits med stamningsinformation som är tänkt att spridas i hela världen, men problematiken är språket och synsätt på stamningen som är olika i världen. (England har gjort en egen samtidigt.)

Följande personer har valts in i ISA styrelsen: Mark Irwin, (AUS), Judith Eckardt (USA), Annie Bradberry (USA), Benny Ravid (ISR), Michael Sugarman (USA), Joseph Lukong (CAM), Masuhiko Kawasaki (JAP), Warren Brown (NZ) och John Steggles (AUS). Jag själv blev nominerad av ett flertal deltagare, men avböjde, då jag inte vill utsätta ISA för samma sak som ELSA har blivit utsatt för, bara för att jag sitter med i deras styrelsen. Nästa världskongress kommer att bli i Kroatien!

På lördagkvällen gemensam middag på egen bekostnad, men då jag fått halsfluss och alla apotek var stängda blev kvällen kort. Söndageftermiddag gick åt till att hitta en rumskompis med hjälp av den duktiga Pippa (ja, det är ett vanligt namn där…) och att träffa alla som kom och registrerade sig. Jag var glad överraskad att så gott som alla värdar (nåja, värdinnor) var logopedstudenter som frivilligt ställde upp för at hjälpa till!

Jag hittade en annan kvinna som också fått höra att hon inte skulle dela rum. Det visade sig vara en helt underbar kvinna och ordförande till föreningen i Västra Australien. Hon och hennes man ”adopterade” mig direkt och vi blev goda vänner. (Måste bara berätta att de två har startat up en enorm utomhus bio, liknande drive-in bio, bara utan bil, där alla jobbar ideellt och inkomsten går till föreningen!!! Jag blev inbjuden dit en kväll och blev helt imponerad av den perfekta organisationen med mat, försäljning mm, antalet frivilliga medhjälpare och antalet besökare.) Söndagkvällen var det trevlig med den inofficiella öppningsceremonin med Australiensisk dans och musik.

Må 16 febr:

John Steggles välkomnade alla på denna kongress där hela människan beaktas, såsom tekniker, genetik, medicin, erfarenheter och allmänt välmående. 

Peter Dhu berättade att 340 personer har anmält sig, varav 40 logopedstudenter! Jag uppskattar att hela 80% var Australiensare, men det hade kommit många personer från nya medlemsländer, såsom Afrika och Nepal. (Jag var den enda från Sverige.) Mycket spännande att se hur de ”insöp” information, bad alla om hjälp och material och berättade om hur de fick kämpa för att få VISA och ekonomisk hjälp. Utmärkande var att många Australiensare knappat stammade. Smooth Speech och McGuireterapin är mycket populära där och ger tydliga resultat. Men motståndare säger att de helt fokuserar på att prata flytande och att stamning helt enkelt inte accepteras i dessa grupper.

Huvudtalare:

De flesta talare var personer som själva stammar eller har kommit över stamningen, som delade med sig av sina personliga erfarenheter och det var lätt att känna igen sig och ta in det som sades. Alla huvudtalare var inbjudna att tala inför hela publiken. Sedan fick man själv gå till den workshop som passade bäst. Det gick fem olika workshops samtidigt, så jag kan bara berätta om de som jag deltog i. Jag har tagit många anteckningar, så har ni frågor, kontakta mig gärna.

-         Professor David Shapiro (AUS), professor i kommunikativa störningar och själv person som stammar, pratade om livets resan, vikten av att dela sin historia med andra, och gav exempel på sin egen kamp med och mot stamningen, t ex att ge namn till barnen (något som jag själv känner igen). Han önskar alla att få lära, leva, skratta och älska (ord som jag själv bär på min armband som jag fick i present på ELSA mötet av en amerikansk vänninna).

-         Dr Gerald Maguire (USA), (inte att förväxla med David McGuire) berättar om hur man idag experimenterar med medicinering för personer som stammar (han stammar/stammade själv).  Man kan jobba på två sätt: uppifrån och ner, dvs man frågar sig vad som är felet och vad det är som händer då, eller nerifrån och upp, dvs man försöker hitta en lösning och sedan försöker lista ut varför det funkar. Bland annat har medicinerna haloperidol, risperdone och olanzapine provats, men biverkningarna har varit flera än fördelarna. Han hoppas dock att medicinering, tillsammans med terapi för att arbeta med den sk inre stamningen, kommer att ge den totala lösningen.

Delad workshop:

1) Jason Chew (AUS), logoped, har gjort en undersökning om stamning på arbetsplatsen där det framkom tydligt att stamning uppfattas som ett hinder och diskriminering förekommer. 2) Undertecknad berättade om det europeiska handikappåret. 3) Andrew Harding (UK) från det engelska stamningsförbundet berättade även han om stamning på arbetsplatsen. Han gav exempel på rättegångar där en person som stammar har vunnit över sin arbetsgivare. Frågan är dock om stamning är och klassas som ett handikapp (en fråga som diskuterades flitigt, då det bara gäller i ett fåtal länder) och hur man kan övertyga sin regering att bli betraktad som en handikapporganisation för att falla under lagar och rättigheter. Han gav också exempel för arbetsgivare och arbetstagare hur de ska agera på t ex en anställningsintervju.

Under lunchtid (den enda måltiden som ingick) kunde man antingen se på den belgiska videon To Speak, vara med på Open Mike eller lyssna på en japansk sagoberättare (på japanska, piskande på bordet med någon slags läderlapp, för att behålla uppmärksamhet, vilket var lustigt, dock utan att fatta någonting).

Huvudtalare:

-    Charles Maskell-Knight (AUS), historiker och person som stammer/stammade var en duktig författare, men inte någon bra talare. Han har lärt sig att prata flytande genom att hålla tal. Föreberedning, sätta höga mål, övning och självkännedom gör att man når fram till publiken.

-    Undertecknad berättade om ELSA och dess verksamhet. Vi har nu äntligen fått uppmärksamhet för stamning i handikappolitiskt sammanhang, vilket bevisas av många inbjudningar att delta i möten och ge synpunkter, visa upp stamningsfilmen To Speak på europeisk nivå, att vara en av 5 fem europeiska förbund (bland flera hundra) som fått EU bidrag för att sätta stamning på den europeiska agendan. Berättade också om kontakten med logopedorganisationer och den kungliga utmärkelsen som Member of British Empire som Edwin Farr fick.

-    Alan Badmington (UK) stammande grovt (kunde inte säga 13 bokstäver!), men har nyligen blivit helt stamningsfri. Att utöka sina trygghetszoner har hjälpt honom att bli en utomordentligt bra talare med uppdrag att tala över hela världen. På ett roligt sätt berättar han om sitt yrkesliv som den stammande polisen och hur viktigt det är att tro på sig själv och ta risker. Att utsätta sig för saker som är svåra eller för det som man är rädd för.

Workshop:

 John Harrisson (USA). Jag lägger här ihop hans tal och hans workshops, då allt hänger ihop:

En av mina guru har blivit John Harrisson. Jag har varit på två av hans workshops, men blev mest intrigerad av hans tal. Allt han säger är så logiskt att man inte fattar att det har tagit så lång tid att inse att det är sant! Att man har fastnad i den traditionella stamningsbehandlingen för så många år, därför att alla har litat blint på föregångaren. Att stamning är så mycket mer än bara talet. Att man inte enbart kan behandla själva talet, men att man måste stärka individen i att stärka sig själv och utnyttja talets gåva till fullo. För det är VI som är experterna och vi KAN ju tala! Men vi vågar inte ta plats. Och det roligaste är att det inte bara gäller oss, utan ALLA som inte litar på sitt tal. Själv känner jag mig fullkomligt lugn och självsäker på scen, men blir låst ihop med folk där orden bara sprutar fram, medan det är tvärtom får många som inte stammar.

Harrisson vet och minns hur det är att stamma och han berättar om hans egen kamp och letande. Hur han flyttade till San Fransisco och hittade en självhjälpsgrupp. Hur han förvandlades från en person som behövde allas samtycke i allt han gjorde och tänkte, till den talaren han är idag. Han upptäckte att hans stamning berodde mycket på hur han erfor sin stamning och hur han trodde stamningen påverkade omgivningen. Stamning är inte bara en grej (han jämför stamningen med en legobil). Det är en samling element som tillsammans blir stamningen (legobilen). Många stamningsbehandlare och forskare har sett stamningen/bilen som en helhet och inte delarna för sig. Inte hur delarna förhåller sig till varandra och hur de passar ihop.

Harrisson har själv kommit på det sk ”Hexagon” där allt hänger ihop och när en del går ur led, så hänger de andra delarna med. Han berättar också om Hawthorne effekten, där man upptäckte att människor arbetar bättre när de känner ansvar för och glädje över det de gör. Att jobba tillsammans och känna sig viktig. Det är därför gruppterapier är så bra, men att det kan kännas svårt att träna ensam hemma.

Och lika viktigt är det för logopeder att fråga personer som stammar, särskild de som har blivit bättre. Det är det bästa sätt att lära sig mer om stamning och hur det känns, men även om hur man har lyckats få ett mer flytande tal. Man frågar ju klättringsexperten hur de lyckats nå toppen? Det är inte bara för en kock att blanda ihop ingredienserna. Det gäller att hitta rätt mängd, rätt tillagningstid, ja, till och med rätt rätt i rätt tid! Och stamning är enligt Harrisson en blandning av känslor, uppfattningar, övertygelse, avsikt, psykologisk respons och fysiska beteenden, se Hexagon, och det är upp till terapeuten att hitta rätt ”recept”.

Det är därför kongressens tema är så viktig: att behandla inte bara talet, utan hela ”bilen”, där alla delar är lika viktiga och beroende av varandra. Och det förklarar också varför många faller tillbaka efter en intensivterapivecka. Det är inte att man inte använder tekniken på rätt sätt längre, utan tryggheten försvann när man kom hem. Samhörigheten försvann. Stamningen är inte längre det viktigaste som finns i livet utanför terapirummet. Därför är det så viktigt att jobba med alla delar av ”bilen” eller hexagonet, för att alla delar hjälps åt att fånga upp andra delar som svackar.  

Hur gör man då för att få publikens upmärksamhet och att få självförtroende att tala inför gruppen? Här några av hans många tips.

-         titta på din publik och på individen

-         utnyttja hela golvutrymmet att röra dig på (du kan vända dig om för att gå tillbaka, bara du ser på din publik hela tiden)

-         höj rösten (publiken trivs med en hög och säker röst och tycker inte alls din röst är lika hög som du själv tror)

-         var inte rädd för att ”spela över” (det håller lyssnarens uppmärksamhet och det är mest du som tycker att du gör det…)

-         underskatta inte dig själv, du kan mer än du tror

Sist på programmet var den officiella Toastmasters tävlingen. Toastmasters är en världsomfattande organisation där man tävlar i att hålla tal. Många stammande personer har redan vunnit denna prestigefyllda tävlingen, då stamningen i sig inte är ett hinder för att göra en bra presentation. Det var 2x2 deltävlingar med finalen på onsdagen.

På kvällen var det upp till var och en, men organisationen hade gett några förslag varje kväll, så att man, om man ville, alltid hade en grupp att vara med. Det kändes skönt att gå ut i den 30 gradiga natten efter att ha huttrad med sjal på knäna i den iskalla kongressalen… Vi åt en bit mat och hamnade på en pub där man delade ut öl och pizza till de fattiga backpackers (och en och annan stammare…)

Ti 17 feb

Huvudtalare:

-    Professor Mark Onslow (AUS), direktör för the Australian Stuttering Research Centre i Sydney pratade om naturvetenskap och stamning. Han berättade om de olika teorierna som har utvecklats till olika hjälpmedel, men att forskningen går alldeles för långsamt för att ha ett tydligt resultat eller för att få förståelse varför vissa hjälpmedel är bra för vissa.

-     Dr Bob Bodenhamer (USA) har utvecklat det ”neurolingvistiska” programmet. Han kom på denna metod genom att behandla människor med panikångest och med hjälp av John Harrisson har han utvecklad en mycket uppskattad terapimetod. Han anser att stamning inte enbart är ett talfel, eftersom vi kan prata flytande i många situationer, utan att vår stamning är beroende av hur vi känner oss och vår omgivning (personer, tid, omvärlden mm) och erfarenheter. Hans tal fortsätter i två workshops.

Workshop:

Då Bodenhammer var så inspirerande gick jag til hans workshop, vilket visade sig vara en fullträff för mig, då han är ett perfekt tillägg till John Harrisson. Han påstår att stamning inte är genetiskt, utan något som vi omedvetet gör och har lärt oss. Vi upplever något och lägger sedan själva innebörden i det. Att sedan blockera/stamma är en ren panikattack. Du bär med dig hela din bakgrund och nu är det upp till dig att ”programmera om hjärnan”. Du behöver gå tillbaka till när det började, plocka bort alla lager, och sedan bygga upp på nytt. Du behöver skapa två situationer: en där du utan tvekan kan säga, eller skrika, NEJ till. Och en situation där du med hela din själv kan säga JA till. När sedan negativa upplevelser tar över ska du inbilla dig den situationen där du kan säga NEJ och sedan plocka fram den positiva JA situation. ”Neurosemantics” är en mycket uppskattad metod och det finns till och med en hel emailgrupp om just detta så kolla på www.neurosemantics.com for mer information.

    Lunch

Huvudtalare:

-         Susan Block (AUS), logoped, berättade om evaluering av terapier. Det är viktigt med olika behandlingssätt, då orsaker och stamningen varierar från person till person. Att få ett flytande tal är det viktigaste, men att även behandla rädslan.

-         Peggy Wahlhaus (från Sydafrika men nu bosatt i Australien) pratade om olika tekniker som har används under hennes yrkesliv (50 år!). Hon förklarade varför vissa terapier kan bygga upp en person, och andra kan bryta ner en. ”The good, the bad and the ugly.”

-         Shinji Ito (JAPAN) berättade om hans 38 åriga erfarenheter av självhjälpsgrupper i Japan och hur det förändrat hans liv. Att föreläsa har hjälpt honom att utöka sina trygghetszoner och förbättrat hans tal avsevärt. Då logopeder är sällsynta är vikten av en grupp stor, men inte enbart för att talträna, utan även för att träffas och anordna olika aktiviteter.

Workshop:

Bodenhammer’s workshop fortsätter.

På kvällen åkte en del av oss med en gammaldags buss på ”Very Scary Ghost Tour” och såg på ett krigsmonument, en begravningsplats dekorerad av barn, en karantän station med krematorier för vuxna och barn, ett mentalsjukhus för kvinnor dit kvinnor kom för en hälsokontroll och aldrig mer kom ut och Round House, som är en valstation och fängelse. En kuslig tur som fick en extra dimension då ett enormt åskväder bröt ut direkt efter ombordstigningen, som förvandlande himlen till något levande och marken till en stor flod. Även matsalen i hotellet stod under vatten och vår airconditioning funkade inte. Skönt i kongressalen, men jobbigt att sova i. (Ja, de som bodde på vandrarhem hade det inte kul i hettan…)

On 18 feb

Huvudtalare:

-         Dorvan Breitenfeld, USA, pratade om det omtalade och uppskattade Successful Stuttering Management Program, SSMP. Första delen handlar om att släppa fram stamningen, andra delen handlar om att lära sig taltekniker och använda dem i dagliga talsituationer. Att han har gjort mycket för många visade stående och långa ovationer, kramar och tårar från kursdeltagarna.

-         David McGuire, USA, lärde sig från operasångaren Del Ferro hur han kunde behärska sin stamning. Det lärde han ut till andra från sitt hem i Holland, som sedan blev medhjälpare för att slutligen bli egna, legitimerade terapeuter och som nu helt tagit över, om än med övervakning av McGuire själv. Terapins styrka är att hela tiden få återkomma och få stöd från andra. Mer om hans arbetssätt i workshop avsnittet.

-         Richard Younis, Australien, om ett barn- och ungdomsläger med stamningsterapi: Stuttering Innovations. Lägret är på 3 dagar, med 3-dagars läger under 6 månader. Ålder på barnen är 8-18 och kostnader hela 2500 AUSD (drygt 10000 kr för hela perioden) där man själv fixar övernattning. (”Ett billigt läger tas inte på allvar”, enligt Younis.) Man arbetar med diafragma andning enligt McGuire metoden.

Workshop:

John Harrisson fortsätter

Lunch

Huvudtalare:

-         Marilyn Langevin (CAN) har gjort en undersökning om mobbing i skolan. Det blev mycket tydligt att barn som stammar blir oftare mobbade än icke-stammande barn. Även vuxna stammare berättade samma sak om hur det var i barndomen. Därför är det mycket viktigt med information om stamning och mobbing i skolan.

-         Michelle Fountain, Australian Relya, pratade om en telefonservice där man har en mellanperson som pratar för dig, liknande det som finns i Sverige.

-         Judith Eckhardt (USA) berättade om en undersökning om en stammande persons erfarenheter kring stamning och hur det berör ens liv, OASES. (Vi fick inte svaren, utan kunde själva svara på frågorna.)

Workshop:

Jag valde McGuire då jag har korresponderad med honom länge, men aldrig fått chansen att träffa honom och se honom i arbete. Det som träffar mig mest är att han låter sina ”elever” göra största delen av hans workshop och att alla nästan kysser marken han går på. Men resultatet hörs tydligt. McGuire terapin och Slow Smooth Speech är de två största terapin i Australien och det är tydligt att det finns konflikter mellan föreningar (och inte bara i Australien) där en del enbart satsar på ett helt flytande tal och andra satsar på att acceptera sig själv som man är och inte bara fokusera på talträning.

Enligt McGuire är terapin fysisk, mental (förståelse, accepterande), känslomässig (från rädsla till roligt) och spirituell (självförverkligande, är du den du vill vara?). Träningen är som en idrottsträning: att träna såväl kropp som hjärnan, och stentuff om du vill uppnå resultat.

För att träna talet måste man satsa på fyra punkter.

Pause

-         Hall emot tidspress

-         Släpp ut luft

-         Fokusera

-         Formulera

-         ögonkontakt

Andas

-         snabb utvidgning av revbenen

-         full utvidgning av revbenen

-         inte allt för ljudlig inandning

Tala

-         timing (första ljud direkt på “andningstoppen”

-         tydligt första ljud

-         djup och ”luftig” ton

-         fortsätt ”framåt”

-         artikulera och ljuda

-         släpp ut resten av luften

Slappna av

Det viktigaste och skälet till att terapin funkar bra för en del är att får återkomma till träningen när man vill och ha en personlig mentor för att orka fortsätta.

Sist på programmet är finalen av Toastmaster tävlingen och mot Australiensarnas stora förtret vinner engelsmannen Alan Badmington.

På kvällen åker en stor grupp till Fremantle fängelset, vilket användes ända fram till 1991!!! Med en guide som behandlade oss som nyintagna fångar, en ytterst liten ficklampa enbart för att inte snubbla, 30 grader på kvällen och genom skrämseleffekter med ljud och skådespelare förstod man hur det var att vara fånge, något som verkligen fick en människa att aldrig vilja återkomma!

To 19 feb

Huvudtalare:

-         Ashley Craig (AUS) pratar om panikångest hos vuxna som stammar. Stress i rätt mängd är nyttigt, men för mycket kan leda till ångest. Att kunna behärska panikattacker kan leda till att bättre kunna behärska blockeringar.

-         John Harrisson (USA) berättar om hans uppväxt och hans teori om att det behövs en översyn av stamningsterapi (mer om honom tidigare).

Workshop:

Nu var jag så mätt av all information att jag inte gick på någon workshop utan äntligen tog mig tid att ge blod till genforskning och att prata med alla utställare: föreningar, material, kändisprylar och konst till försäljning (sponsrade av föreläsarna), priser till lotteriet och till kvällens auktion .

Lunch

Workshop:

Alan Badmington har blivit ett namn I stamningsvärlden, då han för bara några år sedan stammade svårt. Hans workshop var en aktiv workshop där man gick igenom var sina trygghetszoner och hur man kan förlägga sina gränser.

Avslutningen bestod av att personer från ISA styrelsen pratade om vad som har hänt inom den internationella stamningsrörelsen de senaste åren. Jag läste en dikt som jag skrev efter en workshop och blev förvånad över att alla ställde sig upp och applåderade. Förvånad över att tydligen så många kände igen sig och öppet grät, vilket jag inte hade väntat mig.

Nu var det dags för festen på Fremantle Sailing Club, där det bjöds på mat, vin och live musik. Min gamla belgiska kompis som träffat sin killa på en stamningsträff friade nu till honom inför hela ”församlingen” och jag fick allt på deras video, som jag "bara skulla prova en stund"… Den trevliga kvällen tog slut alldeles för tidigt. Jag själv hann bara sova två timmar, då jag hade bokat en busstur och behövde gå upp kl. 0500! Men min rumskamrat Sandy och hennes man erbjöd sig att skjutsa mig till stationen och jag fick komma till dem efter turen, en vecka senare, övernatta där och sedan skulle de skjutsa mig tillbaka till flygplatsen (missade nästan flyget!!!). Även andra Australiensare hade visat sig vara mycket gästvänliga och erbjöd sina hem. Till och med resebyrån erbjöd sig att låna ut väskor, skjuts mm!

Här slutar redovisningen om kongressen. Bussresan skriver jag om här nedan. Men kort sagt så var det en utmaning. Resa med ungdomar som man inte känner, som inte stammar och som pratar som en hjord bufflar i full fart, upp kl. 6 varje morgon, laga mat med gruppen bland miljoner flugor, sova ute under den vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett och vakna av en känguru som kommer och leker, 40 graders värme i skuggan, duscha mellan mängder av feta kackerlackor, promenera över 60 meters höga trädtoppar, bada i en öde ocean, ja, listan är lång. Så, om du orkar, läs gärna vidare.

Bussresan

Fredagmorgon, efter en kort natts sömn (2 timmar…) gjorde jag mig i ordning att gå på bussturen som skulle föra mig söderut på en tre dagars tur längs kusten, för att sedan gå på nästa buss på en fyradagars tur norrut. Det är svårt att fatta avstånden, men om man säger att det tar 48 med tåg att komma från västkusten till östkusten… Min rumskompis Sandy och hennes man Bruce gick upp samtidigt för att skjutsa mig till stationen i Perth (kongressen var ju i Freemantle, en hamnstad utanför Perth). De erbjöd sig också att plocka upp mig efter resan så att jag kunde tillbringa sista natten hos dem, vilket visade sig senare var precis det jag behövde efter resan. Bussen var bara halvfull, vilket var skönt, för då fick man bättre plats, vilket inte var någon lyx i den trånga bussen. Vi åkte först många mil för att komma en bit på väg. Det är roligt att se landskapet förändras hela tiden, att se nya trafikskyltar, som t ex varning för kängurun, som verkligen bara korsar vägen när man minst anar det. Alla bilar har en stor kängurufångare och de flesta har 4-hjulsdrift.

Efter en kort stopp för att se Dawesville Cut stannar vi vid var Busselton Jetty, en lång bro som går nästan 2 km ut i havet, Geographe Bay,  och man kan ta minitåget. På slutstationen kunde man gå ner ett antal våningar och titta under vatten. Det var helt imponerande att komma så nära intill fiskar, koraller och andra djur som man bara ser på naturfilmer. Måltiderna gjorde vi tillsammans, oftast ute i det fria, av alla ingredienserna som fanns stuvade i kärran bakom bussen. Några tog direkt över och släppte inte från sig ledarskapet under resten av resan. Sedan åkte vi genom spännande skogar, bland annat Ludlow Tuart Forrest,  där träden ser ut som i tecknade serierna och man väntar sig nästan att gamarna sitter och väntar att bussen slocknar… Efter ännu ett antal mil började landskapet ändra sig till ett mer öppet landskap med svarta kor som betade på gårdar med knappt något gräs, omgivet av den ena vingården efter den andra och naturligtvis provsmakar vi i Margaret River. En ny syn är att vingården bara delvis är täckt av nät, närmare bestämt området intill träden runtomkring. Detta för att fåglarna inte ger sig på vindruvorna i öppet landskap på grund av alla rovfåglar! Och överallt bygger man vattendammar för vatten till vingårdarna. De har också stora problem med getter, så de skjuts… Vi tar även ett kort stopp i Prevelly Park för att se det kända surfarstället och i den trevliga byn Margaret river.

Vi stannade mitt i skogen nära Pemberton för att övernatta i en avlägsen stuga, där vi lagade middag tillsammans, njöt av den öppna spisen (det var kyligt här, jämfört med vädret under kongressen 40 grader dagtid, 30 nattetid…) och de konstiga kvällsljuden av djur som vi knappt kände till, och bekantade oss närmare med varandra, vilket var intressant då vi kom från alla världsdelar. Sedan helt utmattad av kongressen, sömnbrist och alla intryck, till den gamla stugan och invirad i sovsäcken försöker jag inte höra de andra snarka… 

På morgonen upptäckte jag gårdens husdjur: en familj kängurur i en inhägnad. Naturligtvis helt ifrån mig, tog en massa kort, klappade dem, för att senare på resan se så många att det blir som att se rådjur här i Sverige.

Tidigt lördagmorgon (varje dag upp kl. 6, åka kl. 7 för att hinna med så mycket som möjligt, för att komma fram runt 7-8 tiden på kvällen, lagom till solnedgången), satt vi i bussen igen och slukade många mil igen. Vi stannade till i Kari Tree Forrest, med långa, höga träd upp till 60 m. Träden är roliga, för de ser ut att ”ömsa skinn” och långa barkbitar hänger ner för sedan växa fram ny, tunn bark igen. Där kunde vi klättra upp i det högsta trädet, Bicennial Tree, som man använder för att spana efter skogsbränder. Stegen bestod av pinnar rund trädet, så för den som inte var höjdrädd var det bara att klättra upp i det 61 m höga trädet (högsta i världen!) för att njuta av den underbara utsikten. 

Vi träffade på en massa papegojor som äter ur handen. 

Sedan åker vi till, för mig, dagens höjdpunkt: Tree Top Walk i Walpole och Valley of Giants. Man går på en vinglande ställning som verkar hänga i luften, hela vägen över de 40 m höga trädtopparna!!! För att sedan sätta fot på marken igen och se de enorma träden. Vissa fötter ser ut som enorma elefantfötter med diameter upp till 5 meter och många är över 100 m gamla och ihålig, så man kan titta in och upptäcka att de är stora som rum och, oftast, brända på grund av alla skogsbränder. Dessa träd klarar sig dock på grund av sin enorma omfång och höjd.

Efter lunch åker vi till William Bay National Park (en av de otaliga nationalparkerna i Australien). Vi ser på Elephant Rocks och stannar till i ett samhälle som heter Denmark. Där går vi en sväng längs kusten för att hitta de så kalla de Blowholes, där trycket av havet nedanför gör att det plötsligt kommer upp en stor mängd vatten som en elefant som sprutar upp ur ett hål i klipporna. Vi ser också på Natural Bridge, där havet själv gjort sin egen väg och slipat fram en bro, och The Gap, dit meterhöga vågorna slår mot klipporna. Slutligen hamnar vi i den trevliga staden Albany där vi övernattar på en Backpackers. Det är något slags vandrarhem där man verkligen möter folk från hela världen, vilket är den roliga delen. Den mindre roliga delen är att alla delar ett stort kök och några få rum… Några av gruppen går ut till nattklubben (ja, i den lilla staden!), men jag väljer att lägga mig.

Det visar sig vara förståndigt, eftersom nästan alla sover på bussen på söndagen och missar den fantastiska landskapet som återigen ändrar sig, medan jag sitter och pratar med guiden om Australien, stamning och livet. Vi gör ett stopp på Mount Clarence, omgivningens högsta punkt, där vi ser ut över King George Sound och omnejd. Nästa stopp är i Middleton Beach där vi går en promenad längs kusten, tyvärr för kallt och blåsigt för att bada. Utefter den långa, långa vägen stannar vi ytterligare för att klättra uppför Castle Rock (utan mig pga dålig rygg) och för att njuta av berglandskapet Stirling Ranges. Sedan åka, åka, åka med några stopp för att njuta av utsikten, den fantastiska naturen och trevliga små byar. Vi ser också ett annat slags träd, Jarrah, som används i många byggnader. Annars bara vägar och får, inga hus, inga bilar, men stigande temperaturer ju mer norrut vi kommer. Tur att vi har en riktig ”bushman” som chaufför. Tillbaka i Perth bokar jag in mig på världens skitigaste och sjabbigaste Backpackers, men mittemot busstationen, då jag måste gå upp tidigt för att komma med bussen norrut, lika tidigt som förut. Gruppen samlas på kvällen för att bese Perth by Night.

Måndagmorgon packar jag ihop, kollar om kackerlackorna har smugit sig in i mitt bagage och inväntar en ny grupp och nya äventyr. Vi får en ny guide som är raka motsatsen till den 50-åriga, erfarna och lugna mannen vi hade söderut. Denna är en mycket ung, sprallig kille, full av galna upptåg, skämt och överskottsenergi. När vi återigen passerat en massa vingårdar stannar vi till i öknen för att se på Pinnacles i Nambung National Park. Jag är enormt glad att jag köpte en hatt och solskygg faktor 30+, för det är 40 grader i skuggan! Pinnacles är stenformationer som har tryckts upp ur marken av rötter och vatten! Tillbaka i bussen förstår varför bussen har en stor dricksvattenbehållare och varför den fylls på med is hela tiden… 

Vi fortsätter längs små byar till Geraldton där vi tar fram surfingbrädor för att åka på… sanddynerna! (Jag riskerar inte ryggen, utan nöjer mig med att ta kort på alla.) Sedan en massa mil igen för att övernatta i Kalbarri på en lugn, ren och trevlig backpackers, nu med 20 personer, så det krävs enorma mängder mat. Skönt att komma i säng.

Tisdagmorgon åker vi till Murchison Gorge i Kalbarri National Park. Vi går en promenad med minst två liter vatten var. Väl framme tittar vi ut genom ett makalöst landskap genom Nature's Window, ser på The Loop och ser ut över Z-Bend Gorge. Gruppen går nu ner 150 till markhöjd och del gör sk ”abseilen”, de kanar ned i ett rep. Det är bara ett problem: de måste upp igen också i 45 graders värme, med millioner flugor. Jag ser stackars människorna komma upp med genomdränkta t-shirts, uppbrända kroppar och ilsket röda kinder, som, helt slut, stapplar fram och slåss om bänkarna. 

Sedan gör vi lunch, blandad med en och annan fluga som åker med, för det är omöjligt att slå bort alla. Men ingen bryr sig, bara vi får komma i bussen för att dricka och sätta på airconditioning. Jag har nöjd mig med att hälsa på andra turister, prata med en brunbränd parkvaktare som kollar alla grillar (inget vatten, mycket enkla toaletter, men grillar har de) och äntligen få lite lugn och ro för att läsa. För det känns lite krävande att hela tiden vara i en stor grupp och aldrig ha ett stället eller en stund för sig själv… Nu var det ett långt åkpass igen, så guiden muntrade upp oss ”SpottoLotto”, där vi skulle skrika när vi såg olika saker som han hade ritat upp. Han hade även ”krypbingo” på rutan, där vi alla skrev våra namn och insekten som blev kvaddad i sin ruta vann (…). 

Den höga musiken som förvandlade bussen till ett diskotek, de dåliga blondinskämten och pinupbilderna var mindre roliga. Men man blev helt imponerad av alla guiders kunskap och kärlek för naturen som de talade om med värme och entusiasm. Nästa stopp är Shell Beach, den underbara stranden av små, små snäckor och den blå oceanen som vi har alldeles för oss själva!!! Vi övernattar i Denham, en mycket trevlig backpackers med pool, hängmattor, trevlig uteplats och bara få andra gäster. Vi blir uppdelade i olika arbetslag: kockar, underhållare, massörer mm och sjunger nationella sånger. Därefter går alla till puben intill. Inte jag, då jag har somnat i hängmattan på gården…

Onsdagmorgon är det en kort tur till vårt mål: Monkey Mia, känd för sina delfiner. Det är helt fascinerande att se hur delfinerna vet när nästa visning är, då guider går knähöga i vattnet och delfinerna simmar kring deras ben, ibland till och med med magen i sanden! Guiderna berättar om delfinerna och sedan får en och annan mata en del delfiner med en fisk. Ja, bara honorna får en fisk var, för de får inte bli för tama att de inte kan jaga längre. Jag följde med på en katamarantur och njöt av att se delfiner kring båten, en och annan vattenorm och ett mycket trevligt sällskap på båten. De enorma vattensköldpaddorna fick vi dock inte se.

Det var skönt att äntligen stanna i några timmar på samma ställe, istället för att rusa ut och in i bussen, men alltför snart var det dags att åka igen. (Träffade paret som friade här igen!) Gruppen delades upp på en brytpunkt, där en del åkte ännu längre upp för att se på den fantastiska korallreven, medan jag och en del andra åkte tillbaka. I bussen som plockade upp oss satt redan en del människor som var helt slut efter gårdagens storfest, men guiden var trevlig, precis mittemellan de två som vi haft förut. Första stopp var i samma ”billabong” (ett vattenhål där man inte ens vill fundera över vad som simmar i den och hur ”rent” vattnet är) som vi stannade på ditvägen, vilket var ett skönt avbrott. Efter många mil, med vilda emuer och sandvägar stannade vi till vid Eagle Bluff för att se de så kallade Stromatiles, något slags växt/djur som tydligen avger syre till jorden. Men jag rusade tillbaka till skuggan, för hettan var enorm. Vi stannar till på en pub för att köpa kvällsdryck och där möter vi en tam känguru, George, som vi alla kelar med.

Efter en lunch bland påfåglar och kalplockade höns åker vi ännu ett stort antal mil till Northampton, där vi stannar på en gård för natten. Här behöver vi inte laga mat själva, utan blir bjudna på olika grytor, varav en med kängurukött, vilket smakar dock mycket som vanlig biff.  Efter maten kommer den mest underbara stjärnhimmel fram och jag lägger mig i gräset och njuter till bonden frågar vem som vill sova ute i ”swags”, en madrass i tjockt, vattentät tyg med en sovsäck på. Jag har sett de enorma kackorlackorna i dusch och toalett och hur en mängd underliga djurläten, men kan inte motstå detta äventyr och stjärnfallen. Somnar alldeles för fort, men väcks också alldeles för tidigt… av en känguru som sniffar på mig! Jag har lärt mig att de luktar på munnar för att kolla om det är ”gott folk” och tydligen blir jag godkännd, för vi leker en stund tillsammans. Men ju fler som vaknar, ju mer ljud och kängurun blir orolig och börjar bita (nypa) och krafsa och efter när alla kommer fram springer den sin väg. (Dagen därpå undrar alla vem som har överfallit mig, då jag är täckt av blåmärken och rivsår…)

Nu har sista dagen kommit, torsdag, och vi ger oss av igen. Vi måste åka hela långa vägen tillbaka och gör bara några korta stopp vid en vingård, en chokladfabrik och en djurpark, där jag för första gången får en wombat i knät. En enorm hamsterliknande varelse på 35 kilo som trött lutar sig tillbaka. 

Vid busstationen väntar min nya väninna Sandy som tar mig med sig till en utomhus bio. Det är Sandy och hennes man som har startat upp bion, med frivilliga från stamningsföreningen och hela vinsten går direkt tillbaka till föreningen! Många kom, inklusive ett japanskt filmteam, som ville veta mer om bion, och jag lutade mig tillbaka i med ett glas vin och njöt av tanken att snart få duscha och ligga i en riktig säng, alldeles ensam i ett rum…

Nästa morgon fick jag skjuts till Perth och jag mötte upp med några av mina reskamrater och fick äntligen några timmar på stan. Jag var på museet Swan Bells, åkte gratisbussen genom stan och åt lunch i gräset medan en afrikansk grupp spelade och dansade för publiken, då det var kulturvecka i Perth. Sedan kom mina värdar för att skjutsa mig till flyget, men tog så god tid på sig att jag var sist i incheckningskön, medan skylten Boarding redan visades! Tala om stress… Jag kom dock med planet och efter en lång resa var det bara att lägga sig och ta det lugnt några dagar innan min jetlag släppte, då min kropp fortfarande gick på Australiens mat-och-sovklockan.

Vilken kongress. Vilken resa. Vilka människor. Jag flyttar imorgon…

Poem at closing ceremony:

Some people here touched a string in my mind, other people touched a string in my heart (you know who you are). The music that you created inside of me asked for words to be accompanied by and here they are:

At the age of 5

I loved mornings

Mornings meant a start of a new day, a new life

Another day of laughing and playing

Being loved and supported

By family and pre-school teachers

With lots of friends and people supporting me

Anxiously waiting for a new day to come

At the age of 10

I loved afternoons

Afternoons meant coming home from school

After a day of teasing and bullying, fear and humiliation

Being ridiculed and put down

By family and teachers

With hardly any friends or support

Anxiously fearing the new day to come

At the age of 20

I loved nights

Nights meant not to be seen, not to be heard

Another night of crying and anxiety over the new day

Being totally ignored and unloved

By family and even myself

With no friends or support what so ever

Anxiously hoping for the new day never to arrive

At the age of 30

I once again loved mornings

Mornings meant a new beginning, a new period of growth

New mornings of hope and babysteps

Trying to be myself and acknowledge my feelings

Being accepted by family and colleges supporting me on my new path

With new friends who stutter, support and understand

Anxiously looking forward to a new day to come

At the age of… well… now

I once again love afternoons

Afternoons mean looking back on a day of wider comfort zones and new challenges

New afternoons of faith in the future and in myself

Remembering how to live, love, laugh and dream again

Being loved, appreciated and even challenged

By family and colleges

With friends and support groups from all over the world

Anxiously waiting for the future to come

At the age of 50

I want to look back at those mornings, afternoon and nights

Mornings of being lost, afternoons of being found and nights of being reborn

Days full of love, life and self esteem

To now GIVE love, life and self esteem

To family and colleges

And to now GIVE support to friends all over the world

Anxiously waiting for the next generation to pass it on to

My wish for you is

To look forward to mornings

With hope for the new day to come

To look forward to afternoons

And see the progress you made

To look forward to nights

And feel good about who you are, no matter what

With love from you family

Acceptance from your colleges

And support from your friends and fellow stutterers

Anxiously waiting to help other people who stutter to believe in themselves

And to become the beautiful and powerful person YOU are today

Thank you

Anita S. Blom

      PS. Dikten har jag skickat till mina föräldrar vilket har lett till att de, efter år av tystnad, äntligen förstod vad jag försökte säga och ville prata om det. Nu har vi rivit den sista väggen som fanns mellan oss och cirkeln har slutits...

Ett speciellt tack till mina sponsorer:

• Sparbanksstiftelsen

• SSR

• ELSA

• min kära familj
  och alla andra som har unnat mig denna resa...

http://www.volny.cz/balbus/6wc2001/6wcpage1.htm